Tulosta Tekstin koko: a A A

Räddad från Estonia

Helsingforsbon och företagaren Petter Ehrnsten räddades från bilfärjan Estonias skeppsbrott för 20 år sedan. Han säger sig dock inte ha drabbats av några trauman efter sin upplevelse.

Petter Ehrnsten säger sig inte ha plågats av trauman och mardrömmar åren efter haveriet.

Helsingforsbon och catering-företagaren Petter Ehrnsten, 62, räddades från bilfärjan Estonias skeppsbrott. Han är en av de två finländare som överlevde Estonias sista resa den 28 september 1994.

I olyckan omkom 852 personer, varav tio var finländare.

Ehrnsten tror att han kanske hade bättre förutsättningar än många andra att bli räddad. Han var bekant med Östersjöfärjorna efter att ha åkt med dem i jobbet både som lastbilschaufför och som säljchef, och Estonia kände han både utan och innan.

Han hade själv arbetat på bilfärjan i tre år som purser. Ehrnsten hade dessutom gått en förstahjälpen-utbildning och varit med i scouterna, och tack vare sina fritidsintressen (bland annat isbanekörning och rally) hade han utsatts för ”okontrollerbara moment” och kunde ta dessa i beaktande.

Säkerhet som vana

Ehrnsten var och är säkerhetsorienterad: han hade för vana att titta efter nödutgångar på fartygen och han hade med sig rökdetektor och ficklampa i händelse av elavbrott och rök från eldsvåda.

Han bokade aldrig ett hotellrum som låg högre upp än på trettonde våningen, inte på grund av vidskepelse, utan för att brandkårens stegar inte nådde längre än så. I bilen har han alltid brandsläckare, brandfilt och bälteskniv.

– Man kan fråga sig vad detta egentligen handlar om: är jag bara förutseende eller har jag tvångstankar?

Ehrnsten håller med om att hans förhållande till Estoniaolyckan kan verka något teknisk, som ett rent konstaterande av händelserna. Han har aldrig drömt om Estonia, inte en enda gång har han haft mardrömmar där han kämpat mot Estonia och han har inte drabbats av trauman.

Ehrnsten känner att han står i skuld till livet, men har inte haft sådana skuldkänslor för att han klarade sig som vissa av dem som överlevde koncentrationslägren, som rentav begick självmord.

Efter olyckan erbjöd Ehrnstens arbetsgivare sjukskrivning, men han ville snabbt återgå till jobbet. Han ansåg att vardagsrutinerna var en bättre medicin än ledighet.

Estonias simsällskap

Ehrnsten har inte försökt undvika Estonia, tvärtom. Det första året gick åt till att få vardagen att gå runt och att utreda orsakerna till förlisningen. Han har plöjt igenom alla förhörsprotokoll från utredningen av fallet och träffat anhöriga till offren från Finland. Han har deltagit i högtidlighållandet av Estonias årsdagar och tänker delta även vid 20-årsminneshögtiden i Tallinn.

Utöver detta har Ehrnsten föreläst på seminarier och företag – inte så mycket om hur han själv blev räddad, utan om hur människor reagerar i en katastrofsituation. Utifrån egen erfarenhet har han gett feedback gällande utrustningen på räddningsflottar: den var inte alltigenom lyckad på Estonia.

Kari Lehtola, ordföranden för den internationella haverikommissionens finska grupp, kommer ihåg samtalen där Ehrnsten presenterade sig som Petter Ehrnsten från Estonias simsällskap.

Ehrnsten har varit med på en bastukväll med Gränsbevakningsväsendet Malms helikopterenhet; deras helikopter räddade honom och finländaren Jukka Ihalainen efter flera timmars väntan på en räddningsflotte.

Svårt för familjen

Ehrnsten misstänker att familjen hade det jobbigast efter olyckan. ”Min fru hade ett tufft år”, och till en början hade också barnen det svårt, de gick då i tredje och fjärde klass i grundskolan. De fick svara på så många nyfikna frågor å sin fars vägnar, att Ehrnsten bad skolan om att själv få komma och prata om det han varit med om. Han bad om en kvart, men diskussionen tog flera timmar.

Ehrnstens möte med krishjälpen skedde för tidigt för att han skulle ha haft ordentlig nytta av den. En person från Röda korset gjorde hembesök redan första kvällen. Några veckor senare skulle det ha varit en träff i Sverige för dem som överlevt Estonia, men resan blev inte av då det saknades en finansiär.

Ehrnsten har inte slutat med sjöresor på grund av olyckan.

– Ju snabbare jag kommer i kontakt med en fartygsmiljö desto bättre, berättar han att han tänkte efter haveriet, men medger att Estoniakatastrofen gjort honom mer uppmärksam på fartygets ljud och rörelser.

Något som verkligen retade Ehrnsten var de vilda, fullkomligt ogrundade spekulationerna och teorierna om haveriet samt de förvrängda sensationsrubrikerna i medierna. Till samma skara räknar han också Jutta Rabe och hennes teori om att en bomb sänkte Estonia. Ehrnsten har träffat denna tyska journalist en gång.

Båten eller flyget?

Petter Ehrnsten hamnade på Estonia efter många om och men. Direktförbindelsen med båt från Helsingfors till Tallinn var framskjuten på grund av det dåliga vädret och alternativet var att ta flyget. Väderläget förbättrades dock och United Distillers nordiske sälj- och marknadsföringschef med ansvar för taxfree-försäljning ombord, ”sprithandlaren” Ehrnsten, och hans tyske chef kom med på snabbfartyget till Tallinn.

I Tallinn stod de åter inför samma val: flyget eller båten. Flygbiljetterna till Stockholm avbokades när de hittade var sin hytt på Estonia.

När Ehrnsten lämnade sin hytt endast iklädd byxor, lutade Estonia redan så mycket att han nätt och jämnt fick upp hyttdörren. Han försökte förgäves lossa livbåtar tillsammans med besättningen och delade ut flytvästar. Efter att ha suttit på bottnen av Estonia simmade han länge med hela fyra flytvästar på sig och försökte desperat få grepp om räddningsflottarna. Till sist lyckades han hugga tag i en. Med sina sista krafter tog han sig upp på flotten, där det redan fanns en person: Jukka Ihalainen.

Efter att de ägnat flera kalla och blöta timmar åt att ösa ur flotten kom en finländsk helikopter och lyfte upp männen. De var de sista som räddades – därefter påträffades endast kroppar.

Ehrnstens chef var inte en av dem som överlevde.

 

Paavo Tukkimäki