Tulosta Tekstin koko: a A A

Sakari Lehmuskallio går i pension

På fritiden ägnar sig Sakari Lehmuskallio åt fotografering och att bygga fartygsmodeller. Passaten på bilden har han byggt åt Sjömanskyrkan. Under pensionen vill han åtminstone bygga färdig modellen av krigsskadeståndsskonaren Krevetka. Foto: Marko Toljamo.

På avskedsfesten i december 2014 avtäcktes Leonardo Torfs porträtt av Sakari Lehmuskallio. Nu hänger det bredvid de övriga porträtten i salen på huvudverksamhetsstället. Lehmuskallio var Sjömanskyrkans generalsekreterare 1991–2014. Foto: Pekka Karppanen,

Sjömanskyrkans långvarigaste generalsekreterare Sakari Lehmuskallio går i pension efter 24 år. "Ett arbete där inget någonsin blir färdigt."

”Jag vill arbeta med något som är tillräckligt svårt och krävande”, sade Sakari Lehmuskallio i tidskriften Sjömansvännen i slutet av år 1990. Han hade precis blivit vald till ledare för Finlands Sjömanskyrka och lämnade därmed befattningen som generalsekreterare för kyrkans diakonicenter, som han hade åren 1988–1990.

Man får det man ber om: det har inte varit idel solsken. Kniviga personalfrågor, ekonomiska bekymmer och ödesbeslut för verksamhetsställen är exempel på molniga dagar under de gångna 24 åren.

I föreningsvärlden hör det till att de pengar som flyter in också strömmar ut. De senaste åren har utflödet varit stort.

– Större delen av mitt arbete har jag ägnat åt att skaffa kapital. Under denna tid har det varit flera lågkonjunkturer, men vi har i regel tagits oss ur dem på ett par år. Den nuvarande recessionen däremot har redan pågått i sex år.

Men det finns hopp:

– Sjömanskyrkans situation är inte utsiktslös eftersom den ekonomiska förvaltningen har vänt åt rätt håll. De tidigare nedskärningarna gav snabba men kortsiktiga besparingar. Dagens stimulanspolitik kräver uthållighet, men den går åt rätt håll och är hållbar.

Även om man ännu inte hurrar på ekonomiav-delningen har Sjömanskyrkan slagit operativa rekord de tre senaste åren. Förra året besöktes sjömanskyrkorna av fler människor än någonsin.

Alltings förgänglighet

Intervjudagen den 30 januari är beräknad att vara Lehmuskallios sista arbetsdag före ledigheten. Årets första månad har han ägnat åt att göra sin efterträdare insatt i arbetet och att gallra i de egna arkiven.

– Insikten om alltings förgänglighet dominerar stämningen. Uppskattningsvis 95 procent av alla saker och papper slängs, fyra procent blir kvar i Sjömanskyrkans arkiv. Kanske en procent av det som behålls är personliga minnen.

Det som har ansetts viktigt en gång i tiden är inte längre av betydelse. Några andra erfarenheter från senare tid präglas också av förgängligheten.

– I takt med ökande ålder och när närstående personer gått bort, har jag upptäckt att det som är värdefullt för mig kan intressera nära släktingar, men vara helt betydelselös för andra.

Som exempel berättar Lehmuskallio om en släkting som hade deltagit i OS och vunnit finska mästerskapen inom sin idrott. Släktingen ansåg att lådan med prisskedar och pokaler var hans värdefullaste ägodel och lämnade den i arv åt sin dotter. När släktingen gått bort dög priserna inte ens för idrottsmuseet.

Lehmuskallio själv har också samlat på sig medaljer: Estniska kyrkans samarbetsmedalj, Heliga Lammets orden från ortodoxa kyrkan och kommendörstecknet av Finlands Lejons orden är några av de senaste. Han medger att det känns bra när i synnerhet de kyrkliga samarbetspartnerna uppskattar hans arbete. Han poängterar dock att utmärkelserna getts till rollen som föreningens generalsekreterare, inte personen Lehmuskallio.

– Även om vi uppskattar det världsliga är det i slutändan tomhet, idel tomhet.

När Lehmuskallio har rotat i skåpen och kartongerna har han dock inte stött på skelett eller något som gör ont eller väcker tråkiga minnen.

– Inte en enda gång har jag fått känslan av att jag inte skulle klara av det här arbetet. Om du inte får begå misstag kan du inte göra någonting, understryker Lehmuskallio. – Rädslan för misstag leder till en stagnerad tjänstemannakultur, vilket verkligen inte passar sig i organisationsvärlden. Det var så här min karriär och mitt liv blev, och det är ingen idé att sukta efter något annat.

– Jag har snarare kommit till insikt om samma sak som när jag upprättar årsberättelsen: oj vad mycket vi åstadkommit!

Vinsterna med internationalism

När jag insisterar att Lehmuskallio ska berätta om den bästa perioden under sin tid som generalsekreterare, nämner han sjömanskyrkornas internationella ICMA-period, som han deltog i vid millennieskiftet.

– Under den tiden lärde jag mig inte bara flytande engelska utan också mycket om de andra kyrkornas kulturer. Det var nyttigt att se att tron och kyrkan är två helt olika saker. Samma sak kan göras på många olika sätt.Och med samma resultat som följd.

Sjökaptenssonen Sakari Lehmuskallio avlade sin teologie kandidatexamen vid Åbo Akademi 1973. Före karriären inom sjömanskyrkan hann han arbeta både på Sverigebåtarna och i olika församlingar. Mellan 1981 och 1987 ledde han sjömanskyrkan i Hamburg.

När Lehmuskallio inledde sin karriär inom sjömanskyrkan kritiserade övriga länder de nordiska sjömanskyrkorna för att de i första hand betjänade sina egna medborgare. Sedan dess har attityderna förändrats.

– Nu är Finland och Norge kända som föregångare inom många områden, till exempel skeppskuratorarbetet. En av vinsterna med internationell verksamhet är att man kan jämföra sin egen verksamhet och innehållet i sitt arbete med andra aktörer.

Bland annat har ett systematiskt strategiarbete och kontinuerliga interna utvärderingar bidragit till utvecklingen av Sjömanskyrkan. Hur och var Sjömanskyrkan är verksam förändras ständigt. Nu har man dragit igång ett nytt strategiarbete med sikte på den närmaste framtiden.

Förändringar ger möjligheter

Lehmuskallio säger att han går i pension vid gott mod.

– Det här är ett arbete där inget någonsin blir färdigt. Under min tid har vi öppnat flera verksamhetsställen och många av dem har flyttat eller ändrat verksamhetsinriktning. Därtill har en verksamhet stängts.

Allt annat har också förändrats: på 1980-talet drevs verksamheten med avlönad arbetskraft, nu utförs det mesta av arbetet av frivilliga.

– Om Sjömanskyrkan bara skulle arbeta för sjöfararna, skulle verksamheten vara mycket liten. Den branschövergripande verksamheten har möjliggjort ideellt meningsfulla verksamheter.

Som exempel kan vi nämna formerna för koloniarbetet, som har etablerats och fungerar på ett samhälleligt plan. Arbetsfältet överlag är branschövergripande och mångsidigt, och har därför också intresserat Lehmuskallio.

– Jag har aldrig behövt fundera på vad jag ska göra. Det har alltid funnits mera jobb än vad jag mäktat med. Min motivation har hållits uppe av en inre tro på att det här arbetet är meningsfullt.

Men något finns det väl som grämer? Lehmuskallio önskar att han i högre grad hade kunnat påverka det faktum att kyrkan och Sjömanskyrkan är tilltalande för att de erbjuder avgiftsfri service.

– Jag har inte lyckats ändra den grundläggande inställningen. Den beror inte på till exempel utlandsfinländarna, utan på kyrkans egen roll och struktur.

Demokratiska fördelar

Lehmuskallio säger sig vara nöjd med samarbetet med evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Han upplever att man sedan 1990-talet inte har ifrågasatt Sjömanskyrkans roll, utan sett den som en professionell och likvärdig samarbetspartner och aktör. Anledningen till det är troligtvis arbetsfördelningen och samarbetet.

Lehmuskallio upplever att hans period också i övrigt har varit en tid av etablering, men skulle nu lämna utrymme för eventuella förändringar.

– Finland är det enda nordiska landet där arbetet för utlandsfinländare sköts av två olika organisationer. Det finns alltid anledning att överväga rationalisering i organiseringen, men en sammanslutning skulle inte öka de ekonomiska resurserna.

Lehmuskallio anser att föreningen är bra som verksamhetsform. Föreningsdemokratin innebär att det beslutande organet består av medlemmar och förtroendemän. Även om bara delar av styrelsen byts ut säkerställs att inte bara en liten klick styr och ställer sinsemellan.

– Dessutom ser jag det som något bra att de utländska sjömanskyrkorna sedan början av millenniet har haft egna kyrkoråd eller kyrkoutskott som tittar på hela verksamheten.

Lehmuskallio själv har också varit med i många organ vid sidan av sitt arbete: Sjöhistoriska föreningen, samarbetsföreningen för finländska kultur- och vetenskapsinstitut, Benelux-institutets stiftelse, Finland-Samfundets styrelse, kommittén för kyrkans arbete för utlandsfinländare och delegationen för organisationssamarbete, för att nämna några. Men han ser sig inte själv som oumbärlig.

– Docent Martti Häikiö har aldrig ett förtroendeuppdrag i mer än två perioder, och det tycker jag är en bra förebild.

Rollen som farfar och morfar behåller han däremot livet ut. Han har sammanlagt sex barnbarn och efter intervjun ska han skynda i väg för att ta med ett av dem till den spännande havsvärlden på Sea Life.

 

Text: Marko Toljamo
Översättningen: Novatext, Mari Nyman