Tulosta Tekstin koko: a A A

Sihvola tog över ledarskapet i SSB

Baserat på sina egna erfarenheter av segling vill Sampsa Sihvola att SSB möter människor på fartygen. ”Det var väldigt trevligt när någon kom och besökte fartyget.”

Sampsa Sihvola har bland annat hunnit utbilda sig till skeppare och arbeta till sjöss. Han kom till SSB från kontoret på det finländska rederiet Prima Shipping. Det är endast examensarbetet som saknas för att Sihvola ska få sin högre examen i sjöfart.

Alla vinner på att sjöfararna mår bra. SSB strävar efter ett holistiskt välmående.

Sjömansservicebyråns (SSB) nya verkställande direktör Sampsa Sihvola, 42, har haft så mycket för sig att man lätt skulle kunna ta honom för en något rastlös själ. Sihvola beskrivs i positiva ordalag som en intelligent handlingarnas man med ett tempo som kan vara en prövning för andra.

Sihvola kom till SSB från kontoret på det finländska rederiet Prima Shipping. Dessförinnan hade han bland annat hunnit utbilda sig till skeppare och arbeta till sjöss, sätta upp teaterföreställningar och statera i filmer, vara verksam inom scouterna, specialungdomsverksamhet, Tolkien-sällskapet och biståndsarbete med segelfartyget Estelle, driva eget företag inom utbildnings- och rekreationsbranschen och spela rugby på FM-nivå, dela ut post, arbeta på R-kioski ...

Sampsa Sihvolas föräldrar arbetade som redaktörer och lärare och hade långa karriärer vid ett centrum för forskning och utbildning inom äldreomsorgen. Rötter till sjöfarten hittar man dock också i släkten: till exempel seglade hans farfars bror som chief, alltså maskinchef. Än större betydelse hade det kanske att familjen Sihvola alltid har bott vid havet eller en sjö, och att vattnet därmed blivit ett bekant element.

I nionde klass funderade Sihvola på att bli sjökapten, men slog bort tanken då det kändes som en för lång väg att vandra; efter avklarad utbildning och praktik skulle han ha varit omkring 23 år.

Eftersom teater var ett viktigt inslag i Sihvolas liv började han i stället vid Berghälls gymnasium i Helsingfors, som inriktade sig på framställningskonst. Längs vägen hamnade han hos Sibbo församlings teater, Kellariteatteri och Ryhmäteatteri och gjorde ”allt möjligt teaterrelaterat”, från att stå i garderoben till att riva biljetter och sköta scenografin. ”Jag kände att det här är min bransch.”

Sihvola sökte således till en skådespelarutbildning – men förgäves, och lika illa gick det med fotostudierna. ”Fotografering var en hobby som jag sysslat med sedan jag var liten.” Så hände det sig att han påbörjade universitetsstudier i fysik, databehandling och matematik.

En skrattande jätte

Sihvola var aktiv inom scouterna och Saapas, församlingarnas specialungdomsarbete, ett tag som assistent på deltid. Han ordnade äventyrliga utflykter, drog nytta av klättringsträningen som han fått genom scouterna och hela tiden fanns också seglingen runt honom.

Med denna bakgrund startade han det egna företaget Naurava Jättiläinen – den skrattande jätten – som erbjöd utbildning, rekreation och äventyr bland annat genom rollspel.

Inom Saapas-verksamheten hade han lärt känna en vän som hade ett segelfartyg, och en lyckad kryssning till Visby fick Sihvola att titta på vännens gaffelseglare med nya ögon. Redan i gymnasiet hade han skrutit om att han en dag skulle ha ett eget segelfartyg, och så blev det. Sihvola blev ägare till Hulda, avlade förarbrev och bedrev ”småskalig charter-verksamhet”.

En dag när Hulda och Sihvola var på väg in mot land fick han syn på ett segelfartyg vid kajen. Den unge Sihvola tittade in på fartyget och där tar ännu en historia sin början. Fartyget hette Estelle och användes till rättvis handel. Det visade sig att man hade nytta av den segelkunnige Sihvola både i det praktiska arbetet på däck och i föreningens styrelse. Estelles mest kända resa gick till Angola. Sihvola var med på resan och i kampanjen om eftergift av utvecklingsländernas skulder.

Med på Estelle fanns också Sanni, som sedermera blev Sihvolas hustru.

Till skeppare på svenska

Sihvola berättar att han i mitten av 1990-talet började fundera på vad han egentligen skulle göra med sitt liv. En vän rekommenderade att han skulle ”ta någon högre examen, det skulle se bättre ut än den nuvarande studentexamen i fysik”. Han föreslog sjökaptensutbildningen vid den svenskspråkiga yrkeshögskolan Sydväst i Åbo. Sihvola hade invändningar med tanke på sin femma i svenska, men inledde ändå utbildningen. Mellan studierna samlade Sihvola på sig så mycket praktik som möjligt, och ägnade allt mindre tid åt Hulda och sin firma.

Till slut bestämde sig Sihvola för att lägga ner företaget och koncentrera sig på studierna, familjen och sjöfarten.

Sihvola har arbetat på gamla bogserare, passagerarfartyg och lastfartyg. Som befälhavare på små kustfartyg i trampsjöfart har han blivit bekant med hamnarna i Östersjön. Sihvolas berättelse rymmer fartygsnamn som Pamela, Jessica och Carisma, långa och intensiva arbetspass och trafikområdets mest exotiska hamn – Kuuslahti i Siilinjärvi, där fartyget körs till en helt otrolig plats i skuggan av en björkdunge.

Sjömanskyrkan blev Sampsa Sihvola bekant med redan under en medieworkshop anordnad av Ungdomscentralen i Helsingfors stad. Han gjorde en presentationsvideo om sjömanskyrkan i Gdansk, som han senare brukade besöka under seglingarna på Östersjön. De små fartygen hade nämligen ingen bastu, men det hade kyrkan. Sihvola sörjer över att stället sedan stängdes.

Den nya verkställande direktören betraktar Sjömanskyrkan som en samarbetspartner. Till exempel har man goda erfarenheter från samarbetet med Nordsjö sjömanscenter och servicepunkten för kryssningsfartyg på Ärtholmen.

Holistiskt välmående

Även under Sihvolas ledning strävar SSB efter ett holistiskt välmående. Alla vinner på att sjöfararna mår bra: de själva, deras närstående, rederierna och hela samhället.

SSB fortsätter sin verksamhet med inriktning på idrott och kultur (tidningar, bibliotek, filmer, fototävlingar). Man vill även hålla fast vid kursutbudet eftersom SSB kan erbjuda kurser anpassade efter sjöfararens arbetsrytm.

Sihvola understryker betydelsen av motion i vardagen: ”Människorna måste hållas i rörelse.” Precis före intervjun var han och köpte sig dubbdäck till sin cykel och tanken är att så ofta som möjligt cykla till jobbet från Kasberget.

– Jag vill skapa möten mellan människor, beskriver den verkställande direktören sina riktlinjer.

– Det var väldigt trevligt när någon kom och besökte fartyget för att höra vad som var på gång och dela med sig av sin tid. Och tiden är det värdefullaste vi har.

Möten mellan människor har fått ökad betydelse i och med att tekniken gjort sjöfararens arbete allt ensammare, man har allt mindre fritid ombord och besättningen inte längre träffar varandra i mässen på samma sätt som förut.

 

Text: Paavo Tukkimäki
Översättningen: Novatext, Mari Nyman

 

SSB

Sjömansservicebyrån, SSB, grundades 1973. Byråns lagstadgade uppgift är att stödja sjöfararnas vuxenstudier och fritidsverksamhet samt erbjuda dem studie-, informations- och fritidstjänster.
Verksamhetens tyngdpunkt förflyttas mer och mer mot ett holistiskt välbefinnande i arbetet.
SSB erbjuder sjöfararna tidningar, böcker och filmer samt kurser och motionstjänster. Verksamheten finansieras av sjöfararna, rederierna och staten.